Ny blogg, ny och gammal längtan


Det blev en ny blogg (ratata-bloggare vet varför) och faktum är att jag är lite lättad. Jag vet inte varför, men jag kände mig aldrig som mig själv när jag skrev på ratata-bloggen. Kanske var det något i min röst, mitt sätt att skriva, som gjorde att jag konstant redigerade mig själv. Eller så är det bara så jag skriver blogginlägg numera, min röst är helt enkelt inte den samma på sociala medier, i blogginlägg, i akademisk text eller i fiktion.

Jag överväger om jag borde importera alla gamla inlägg, men jag vet inte. Jag har aldrig varit den som håller fast vid gammalt. Det är nog därför jag brände upp mina gamla dagböcker från barndomen och ungdomen efter att jag flyttat till Åbo. Det var ett annat liv då. Det är ett annat liv nu.

Jag tänker mycket på hur jag förändrats med åren och hur jag de senaste fem åren känner att jag lite mer blivit mig själv, min egen. Det har nog att göra med att jag numera skriver så pass mycket. Men jag tror också det har att göra med att jag inte håller lika hårt fast i rutiner och människor. Jag släpper taget för att det är en del av processen.

Kanske är det därför jag börjar känna mig redo att så småningom släppa taget om romanen. Alla tidigare manus jag skrivit - de var bara träning. Jag övade upp min röst, min stil, mitt hantverk. Det känns annorlunda nu med den här romanen, berättelsen som jag tills vidare kallar Vivian, Caroline och jag. Det gör fysiskt ont i att tänka att andra inte skulle läsa den.

Så här är jag nu, med en ny blogg och en ny längtan att så småningom låta andra (förutom handledaren) läsa mitt verk. Men ännu gäller samma längtan efter min skrivsommar då jag ska få min roman så färdig som jag bara kan. 

Bara 18 dagar nu.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Uppdatering: väntan, refusering, nytt och snart 30

Refusering nr 2