Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2019

Helt ärligt: Om jag vågade

Bild
Som skrivande människa spenderar jag väldigt mycket tid i mitt eget huvud. Det har jag alltid gjort. Men nu i augusti har tankarna snurrat på värre än vanligt, på ett mer långsiktigt plan. Till veckoslutet får jag feedback på min roman. Jag brukade inte låta andra läsa det jag skrivit och nu plötsligt har jag skickat mitt manus till flera läsare och det har lett till en slags ängslig inre klåda. Jag har aldrig kommit så här långt i processen. 
Eller tja. Mitt allra första råmanus jag skrev skickade jag iväg till en tävling. Det blev inget av det förstås, men jag var stolt att jag skrivit det klart. Att jag våga släppa taget om det. Men sedan dess har jag inte vågat släppa taget mera. Jag vet för mycket nu. Jag vet alla misstag jag gjorde med det där första manuset, jag känner till de tekniska felsteg jag tagit, jag har inte haft en tydlig röst, jag har inte litat på mina ord eller på min process. Jag har missbrukat hantverket och inte varit modig.
Men nu. Jag vet så mycket nu. Och ja…

Tänk om...

Bild
Det var meningen att jag skulle få en massa gjort de här två veckorna efter slutinlämningen av manuset till Författarskolan, men i stället saboterar jag mig själv med att strejka. 
Jag är trött nu. Trött efter den evighetslånga våren då jag jobbade med avhandlingen, var arbetslös och började frilansöversätta, samtidigt som jag skrev min roman som jag nu dessutom har haft den fantastiska möjligheten att jobba med hela sommarn. Trött på att jag borde få klart min doktorsavhandling, trött på att jag borde jobba hårdare med översättningen nu i höst, trött på att ständigt vara rädd att det jag skriver inte är tillräckligt bra.

Men till helgen ska jag få feedback på mitt manus. Det där som jag skulle vilja debutera med. Och  jag vet ju att redan det att andra har läst det är ovärdeligt. För tänk att jag kommit så här långt. Tänk att jag låtit andra läsa. 
Tänk om det kunde gå hela vägen.

Ett lite ärligare inlägg

Bild
Jag i solnedgången i Dragsfjärd. Foto av fantastiska Kristina Grönqvist.
Jag har blivit stel i mitt bloggskrivande märker jag. Det känns inte riktigt äkta att hela tiden tjata om skrivtid och deadlines, men samtidigt är det ju det mitt liv gått ut på nu i augusti. Jag har väl eventuellt blivit lite tråkig då jag stirrat mig blind på skrivlivet.

Nå, veckan som gått kulminerade i... Jag vet inte. Det blev en väldigt intensiv vecka. Jag har skitit i det att jag kanske är tråkig som bara tänker skrivliv hela tiden och helt enkelt låtit skrivlivet ta över. Men ja, andra saker har fått mig ner på jorden igen.
I början av förra veckan satt jag och petade med manuset, men så dog plötsligt någon jag börjat lära känna. Det blev ordlöst ett tag och jag bestämde att manuset fick vara klart för stunden, jag skickade in det till Författarskolans slutinlämning på torsdagen. Jag hade tänkt gå på Konstens natt i Åbo, men verkligheten hann ikapp och jag som ändå jobbat hela sommarn med manuset låg hela…

Uppnått skrivmål

I dag har jag uppnått sommarens skrivmål och skickat in mitt manus till slutinlämningen till Författarskolan. Ett helt manus, nu bearbetat, som jag arbetat med i ett år.
Jag hoppas jag får bra feedback på mitt manus. Gärna positiva kommentarer, men också sånt som jag kunde förbättra. För just nu är jag helt blind för min egen text. Försöker jag läsa börjar bara bokstäverna hoppa runt. Texten retas med mig och jag behöver en paus.
Så nu skulle det vara läge att fira, eller hur? Fira manuset, fira att jag jobbat så hårt med det, fira att jag nu får pausa och vänta på kommentarer. Det är trots allt Konstens natt här i Åbo i kväll, och i morgon kväll ska jag på releasefest. Bara att dra på partyhatten, va? 
Jo, men också nä. Jag har redan börjat skriva nytt, en ny roman som fått vänta och vänta och vänta hela våren. Och så har jag ett gammalt NaNoWriMo-råmanus som lockar. Och så är jag faktiskt anmäld till en skrivkurs nu till veckoslutet. 
Så paus från Författarskolan-manuset blir det. …

Andra skrivande människor

Bild
På sistone har jag tänkt mycket på hur mitt liv har förändrats det senaste året. Hur långt jag kommit och hur viktigt det har blivit att träffa andra skrivande människor. 
Jag var så länge rädd för att verkligen beskriva mig själv som någon som vill bli författare. Och det trots att jag alltid skrivit på ett eller annat sätt. Men de senaste dryga fem åren har jag prioriterat mitt skrivande, och det senaste dryga året har jag hittat min röst, mitt självförtroende och mod. 
Mycket av det har också att göra med att jag låtit andra läsa. Sakta men säkert har jag börjat få fler och fler kommentarer om hur andra vill läsa det jag skriver. Och de som läst har alla varit överens: jag har en röst, jag har humor. Och jag vill tro att den här berättelsen har något speciellt. Något eget.
Men det hjälper alltså att prata med andra. Speciellt andra skrivande människor. Det är något jag verkligen insett det senaste året: Jag har aldrig varit intresserad av att mingla, alltid lite rädd för folkmasso…