Helt ärligt: Om jag vågade


Som skrivande människa spenderar jag väldigt mycket tid i mitt eget huvud. Det har jag alltid gjort. Men nu i augusti har tankarna snurrat på värre än vanligt, på ett mer långsiktigt plan. Till veckoslutet får jag feedback på min roman. Jag brukade inte låta andra läsa det jag skrivit och nu plötsligt har jag skickat mitt manus till flera läsare och det har lett till en slags ängslig inre klåda. Jag har aldrig kommit så här långt i processen. 

Eller tja. Mitt allra första råmanus jag skrev skickade jag iväg till en tävling. Det blev inget av det förstås, men jag var stolt att jag skrivit det klart. Att jag våga släppa taget om det. Men sedan dess har jag inte vågat släppa taget mera. Jag vet för mycket nu. Jag vet alla misstag jag gjorde med det där första manuset, jag känner till de tekniska felsteg jag tagit, jag har inte haft en tydlig röst, jag har inte litat på mina ord eller på min process. Jag har missbrukat hantverket och inte varit modig.

Men nu. Jag vet så mycket nu. Och jag är så himla rädd att jag överarbetar, att jag tar död på magin. Jag vill lita på min egen text, lita på rösten i berättelsen. Och jag vill tro att min roman faktiskt är något mer nu: magi, litteratur.

Och det är nu jag plötsligt blir arg. Alla känslor ligger på ytan och jag är plötsligt så himla förbannad över något så dumt att jag inte vågar gå ut i nattmörkret och bara vandra runt. För som kvinna har jag inte den möjligheten. Jag kan inte nattvandra så här i utkanten av staden utan att vara livrädd. Och även om jag vågade vet jag inte om nycklarna är tillräckliga vapen i självförsvar.

Så ja, alla känslor på ytan. Men till veckoslutet får jag umgås med andra skrivande människor. Jag får prata skrivande och jag kan reda ut mina skrivtankar med andra i stället för att bara spendera tid i mitt eget huvud.

Men fan, ibland önskar jag verkligen att världen såg annorlunda ut. Att en nattpromenad var möjlig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Uppdatering: väntan, refusering, nytt och snart 30

Refusering nr 2

Ny blogg, ny och gammal längtan