Refusering nr 2

Så det här veckan kom min andra refusering, och en insikt om att jag inte heller 2020 blir publicerad författare.


Igen - ingen standardrefusering, och det är jag tacksam för. Jag fick i stället ett låångt email om vad som varit bra och mindre bra med manuset. En helhetsbild som jag saknat redan en längre tid. Och däri fanns nog tankegångar som skavt inom mig också. Men ändå, klart det var tråkigt att få ett nej. Klart att det gör ont att det inte blir en bok... ännu.

Man skulle kunna tro att jag är helt förstörd av refuseringen. 
Att jag sitter och svär att jag aldrig mer ska försöka, aldrig mer tro att det jag skrivit kan bli något! Men i stället har jag suttit och skrivit den här veckan. Skrivit på mitt nya manus (jag skriver om det riktigt råa råmanuset från NaNoWriMo 2019) och varsamt och ömt tänkt tanken att jag kan skriva om hela manuset Vivian, Caroline och jag någon gång efter sommaren.

Man skulle kunna tro att jag skäms över att jag blivit refuserad.
Men jag skäms inte. 2019 tog jag mod till mig och skickade in manus till förlag för första gången. Och jag fick hoppfulla svar, även om det blev nej från båda förlagen. Sedan 2014 har jag byggt upp en vana där jag skriver mycket och ofta, med allt tydligare mål och med en allt tydligare röst. Hantverket blir bättre och bättre och även om jag inte är "i mål" ännu, så vet jag att jag är långt på vägen. Och innerst inne vet jag ju, att som författare är man aldrig i mål, eller hur?

Så, 2020 ger jag skrivandet mer tid och kärlek. Jag fortsätter att jobba mot att bli publicerad någon dag. Jag har gott om idéer och är jävligt envis. Inte behöver man vara ett geni för att lyckas.

Och refuseringar hör väl ändå till då man är författare? För nu om någonsin - då jag fått nej men ändå fortsätter skriva - känner jag mig som en författare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Uppdatering: väntan, refusering, nytt och snart 30

Ny blogg, ny och gammal längtan